Pojkvänner kommer, pojkvänner går
Som förälder har man inget att säga till om när det gäller sina barns förälskelser och relationer.
Däremot blir man ju hur inblandad som helst av att den där "kärleken" befinner sig i ens hem titt som tätt. Plötsligt snubblar man över ett par skor i storlek 46 (eller var det 48?), upptäcker att alla toaletter är upptagna när man behöver dit som mest eller inser att kylskåpet plötsligt är tomt utan att man hunnit reagera. Man kan också i all hast vara på väg ner för trappan utan kläder när man plötsligt kommer på att det kanske inte är så lämpligt, eftersom man hör att någon "ickefamiljemedlem" pratar på för fullt vid frukostbordet. Inte för att det skulle vara så farligt för en själv om man råkade visa sig mer eller mindre oklädd, nej - nej - nej. Det skulle ju vara värst för den där "kärleken" (en liten pojke som är stor som en älg, låter som en björn, rör sig som en orangutang och äter som en häst) om man på detta sättet orsakade den stackarn en syn som han helst skulle vilja glömma. Till råga på allt så skulle ju dottern behöva skämmas för en - igen! För det händer ju ideligen att man som förälder gör bort sig, skämmer ut sig eller säger helt fel saker!
Men det är ju också alldelens underbart att få betrakta dessa unga förälskade:
* *
det är hon det är han
som intresserar sig så för varandras personligheter
som ser på varandra med nyfikna blickar
som trivs så bra i varandras närhet
som pratar live, online och i telefon
som lyssnar så på varandra
som ler när dom ses
är tillsammans
kära
*
L y c k a ä r a t t s e s i n a b a r n u p p l e v a l y c k a !
Så fint skrivet! Själv kommer jag nog att stå i trappan med hagelbössan redo när Molly och Julia börjar dra hem killar! Jag äro en hönsmamma utan dess like (förutom min egen mamma då..) Kram!
Man kan inte undgå att skratta när du skriver! Vet med mig själv hur pinsamt det har varit många gånger, men jag vet ännu bättre hur genant Emma och Gustav kan ha det för du är ganska duktig på att vara lite pinsam min kära moster =)
Tur är väl då att man växer upp en dag, och tillsammans kan skratta åt alla tokigheter man har varit med om. Jag saknar er! Kram!
